Inject me

Jag blev sövd igår. Jag skulle göra ett mindre ingrepp kan man säga. Nej, det är inte sant. Någon ANNAN skulle göra ett mindre ingrepp på mig.

Jag har ju alltid sagt att det är min stora fobi att bli sövd. Inte längre dock, det är mitt nya intresse.

Eftersom jag var så rädd fick jag "prova" lite först. För att "lugna ner dig" som narkosgubben sa. Jag skrattade i en kvart. Inte åt vad han sa utan för att han gav mig en minidos av sömnmedlet.

Bra att ha ett räfflat, mönstrat tak i ett rum där man drogar folk. Fy fan. Och dessutom kom läkarna på andra saker att göra medans jag låg där och fnissade och försökte övertala dom om att jag inte var rädd för att de brast i kompetens, utan för att förlora kontrollen. Det pågick ett tag. Såhär lät det ungefär:

Jag: Asså ni är ju verkligen jätteduktiga jag tvivlar inte på det var inte ledsna.
Sköterska1: Nej vi har gjort det här många gånger, det går så bra det här.
Jag: Ojoj många gånger? Hur många? Många-många eller?
Sköterska2: *Fniss*
Sköterska1: Många. Hur mår du?
Jag: Bättre än när jag kom. Det bubblar lite i magen vettu. Av Skratt.
Sköterska1: Ja det är bra det. Om du mår dåligt sen kan du vifta på tårna.
Jag: Ja kanske jag kan men nu måste jag skratta lite till. Har ni sett hur taket ser ut när man mår såhär?
Sköterska1: Vi mår inte som dig.
Sköterska2: Hahahahahaha...

Sedan låg jag och fnissade och viftade ett tag. Tills narkosgubben som verkade vara kungen av operationssalen kom tillbaka.

Jag: Nu kan du trycka i resten jag gillar ju det här fan att man är rädd för saker man gillar va?
Han: Va? Vill du sova nu?
Jag: Ja tryck till där nu.
Han: Ja ok då får du lite syrgas nu då, så trycker jag nu här... hur känns det?
Jag: Gud va skönt men jävlar vad det sticks i ansiktet you fucking bastards... ZZZZZZZ

Alltså. VAR FAN kom "you fucking bastards" ifrån?

Sen vaknade jag och så var det samma visa igen
-Hur mår du?
-Bra. Jag kan inte röra mig.
-Det är normalt. Har du ont?
-Ja.När får jag macka?
-Hahaha. Nu.

Sedan fick jag smärtstillande delux, en macka, kaffe, saft och så stapplade jag ut i korridoren där söta Joel väntade med en jordgubbsmilkshake och en orolig min i fejset.

JAG VAR SÅ HÖG.

Man blir förbannad...

Jag vill åka på charter. Jag vill ligga på en strand som en riktig praktsvensson och ha all inclusive och dricka för mycket och tro att jag känner alla andra svenskar och tyskar bara för att dom är just svenskar och tyskar.
Jag skulle hemskt jävla gärna vara med på fritidsresors pinsamma vattenjumpapass i pissbakteriepoolen som tillhör svensktyskhotellet och lyssna på norska guider med sprakiga mikrofoner och äta glass som på ett 50/50-odds innehåller någon otäck avart av Salmonella. Och jag skulle uppskatta att lyssna på ostämt grått coverband som bara spelar bonnie Tyler varje kväll, varje dag, varje morgon. Kan någon ge mig den upplevelsen? Snälla?

Det är inte direkt mycket begärt om man verkligen tänker efter och jag behöver absolut inte skickas ända till Thailand det räcker med tjugofem plusgrader och en fyratimmars flygresa ( jag är så jävla flygrädd så om någon skulle erbjuda en längre resa än så skulle jag tolka det som mordförsök snarare än sympati och givmildhet).

Jag behöver inte ens äta på planet för jag kommer ändå supa mig full i ren dödsångest innan så äter jag kommer jag spy och antagligen ändå inte hinna till toan, som ändå hade varit upptagen. Så hade jag spytt hade det kommit i knät, vid fötterna eller i gången. Så jag behöver alltså ingen mat. TROTS att flygmat är bland det godaste jag vet. Om nån inte vill att jag spyr såklart jag kan bjuda på den om jag får resan. Och jag har spyfobi.

OM någon vill ge mig det här så lovar jag att skicka MINST tre vykort (jag vill vara borta två veckor, inte en), köpa en skitful batiksarong till vederbörande för överpris, kanske flipflops som matchar.

Jag ska bete mig jättebra och inte ens döda kackerlackor i högklackat fast jag älskar det mer än salmonellaglassen. Jag ska inte försöka stjäla något exotiskt som man inte får ta med hem och jag ska inte slåss eller så.

Om någon med barn läser det här och känner sig manad så kan jag lätt ta hand om dina ungar en vecka i sträck efter att jag kommit hem (eftersom jag ändå inte kan gå ut bland folk på några dagar för jag är så jävla bra på att bränna mig och flaga i nyllet och se ut som en häxa och vem fan vill gå ut så?!!?). Jag är bra på att laga sån mat som barn äter och även om jag är trött och har mensvärk lovar jag att inte mata dom med Happy meal.


Nån?

Ring mig isf.

Pinsamheter och sånt.

Blev inspirerad efter att ha lyssnat på p3 idag på jobbet. Det handlade om folk som hade torskat dit för pinsamheter pga små feltryck på knappsatsen till den eminenta uppfinningen mobiltelefonen. Det följdes av ångestfyllda tankar på när man själv gjort bort sig genom dagarna.

Jag har gjort bort mig ganska mycket i smyg faktiskt. Alltså gjort något som blivit EXTREMT pinsamt om det uppdagats. Det gäller väl oftast skitsnack och sådant smått men det finns ju tyngre saker än det.
Jag tänkte dela med mig av lite exempel. Och av andras exempel, bara för att röra om lite i grytan för er andra också.

Självklart glider första tankarna in på otrohetsdramor, det finns gott om prasselhistorier i närmaste kretsarna och jag har väl inte varit så mycket bättre själv genom årens lopp. Det är iaf vad jag startar med. Det är ju det ni vill läsa om. Snusk och sex och krig och drama. Eller hur?

Jag har lyckats göra bort mig rejält med mobilen även jag. En gång lyckades jag ringa upp min dåvarande pojkvän i jackfickan, mitt i en session av total trash-talking av honom, som genomfördes med en annan kille jag hittat på en fest och glidit vidare till ett annat ställe med. Jag hade alltså sagt att jag skulle hem till tjejpolarna, men istället fick han höra vad jag tyckte om honom och hans existens, dessutom hur jag uttryckte mina frustrerade föraktskänslor till en okänd snubbe som garvade läppen av sig.
Dock var hans första fråga efter att ha lagt på och ringt mig igen tills jag svarade vem fasen jag var ute med och varför. Jag visste ju inte vem det var och det var vad jag svarade också. Resten mörkade han så bra själv. Antagligen för att det var mer förnedrande för honom än för mig. Men ni fattar känslan när jag förstod att han hört vartenda ord?

En sjukt rolig och pinsam historia är när min tjejpolare inleder någon sorts fylle-kk-relation med en gemensam bekant till oss. Han är en riktig kvinnokarl av rang, men det var hon medveten om. Att hans flickvän(!) däremot skulle komma hem mitt i natten för att hitta min tjejkompis i hans kök, iklädd endast underkläder och en cigg var ju inte vad hon väntat sig.
Självklart var det uppenbart att hon gömt sig i köket också, och mer pinsamt blev det ju när hon (min kompis)artigt sträcker fram handen för att presentera sig och anger en annan bekant som gemensam nämnare, vilket enligt henne ska förklara varför hon står i tjejens pojkväns kök i underkläder.
Jag skulle betala ett högt pris för att vara en fluga på väggen den kvällen. Ett högt pris.

Tyvärr är klockan mer än min ork så jag lämnar det här för idag. Har ni något så tveka fasen inte på att dela med er.

Godnatt.

Helgens bravader

Jag och snubben var på restaurang, en ny favvosyssla på ett nytt favvoställe. Vi inledde med en flaska rött, mat för ett kompani (delade libanesisk buffé vilket är en orgasm i munnen som inte går att likna vid något annat) varsin bärs och lite Jäger. Mötte upp arbetspolare med barndomsvän, drog en öl på biljarden, var fulla men missnöjda med musiken (ofta man har krav på ett biljardhak men ändå), drog till sunkhak i gamla stan, hetsade nyblivna artonåringar mot varandra på stället, resultatet var en mega-barfight med massa små tonåringar hivandes glas på varandra, vi på första parkett med skydd bakom stolar skrattandes till vi grät, dum bukfetma-brud däckade på låtsas för uppmärksamhet, vi häcklade tills någon bar ut henne och vi drack för många öl tills vi fick gå hem. Det var en bra fredag.

Sov som en björn i ide i lördags, handlade chips för en hel klassfest tillsammans med Joel, käkade middag med morsan,farsan samt morsans syrra med karl och mådde bra under omständigheterna- ni vet rödvin ger en "lätt" påminnelse om sig självt i form av monstruös pannknack dagen efter, men det är värt det.

Idag är det alltså söndag, mina vänner. Jag ser redan framemot nästa helg. Idag är det shopping med min andra hälft och sedan ska jag bestämma mig om jag vill gå på Oasis med farsan nästa vecka. Vill jag det? Jag har aldrig haft en grej för dom. De flesta artister jag lyssnar på är döda eller senila.

Vad åt katter i sverige för jättelänge sedan, innan kattmaten, prydligt uppskuren med tillhörande sås gjorde entré? Fan, själv får man putsa köttet man köper för flera hundra SJÄLV innan man tillagar det. En katt får två måltider för trettonspänn på Sabis. Orättvist.

Nu ska jag försöka väcka Joel så att han kan göra sin plikt. Fritt för tolkning.

Long time no see

MEN.

Jag har jobbat och varit på massa kalas och så blir det ju som det blir.



På tal om jobb. På tal om jobb och hundägare. Fy fan vilket jävla pack det är alltså.

I en port jag jobbar bor det en tant, en lite skruttig skrumpen benskör åldring med en helt sinnesrubbad accessoar. Tanta har en kamphund! Typ.

Ok, jag gillar inte hundar sådär jättemycket, nästan inte alls. Dom är dumma, ibland blir dom arga och bits, ibland torrknullar dom ens ben, ibland skiter de mitt på gatan, ibland skäller de så man blir hörselskadad och ingen fattar varför (antagligen inte fanskapet självt heller).

Hunden når iaf gumman över midjan, den är sjövild, arg och hatar mig. Kanske känner den mitt överdimensionella förakt välla ut ur hissen när vi möts, eller så jävlas den med mig för den fattar att jag får dödsskräck när den tonar upp sig. Hunden alltså inte tanten.

En dag, under en än så länge finfin arbetsdag möter jag tanten med den kopplade men ändå orörelsehindrade vålnaden i denna mardrömsport, TROTS att jag väntat länge utanför när jag såg att hon var påväg in. Jag tänkte att hon skulle hinna gå hem med monstret och låsa sin jävla säkerhetsdörr rejält. ICKE. Hon chillade i sin jävla port med lillsatan hungrandes efter att bita av min halspulsåder i ett nafs. Hon skulle inte kunna hindra den. Hon har NOLL koll på den här jäveln. Dessutom säger hon "Är du rädd för hundar?"

Jag svarar artigt nej, för rädd är jag inte, bara försedd med normal självbevarelsedrift, en hund är en hund men det här är satans verk. Då kommer det. Hundägarens klassiska vidriga kommentar "hon är väääärldens snällaste!".
Ja, det kanske hon är, nu, tills hon biter ihjäl ett barn eller hugger av min högerhand.
Jag ler lite snällt, antagligen nervöst och så säger den skruttiga lilla envisa kvinnan "Om du är rädd så titta inte på henne då, så ser du henne inte, då kanske hon inte tittar på dig heller."

HAHA?!!?

Jag dör, allvarligt. Jag undrar om tanten skulle titta åt ett annat håll om någon kom springande mot henne med en kniv. För det är exakt så det känns när hundfan vistas mer än tio meter nära mig. Jag har tänkt onda tankar, smidit onda planer med kollegor och så vidare, för att röja den här hunden ur vägen. Det skulle jag självklart aldrig göra på riktigt, men om jag sällat mig till den allt för stora skalan människor som agerar utefter sina känslor så har jag en hel del alternativ att välja på.

På tal om det så är min nya "grupp att förakta" just människor som agerar, reagerar och diskuterar utifrån sina känslor och inte sitt förnuft. Värst är folk som utgår från sina känslor men lyckas klä in det i moral. Moral är också abstrakt, alltså är det fullständigt omöjligt att kommunicera med en sådan person. Nu ska jag ta ett obehagligt exempel här, men den klassiska frustrationen uppkommer i situationer som liknar den här:

Man pratar om pedofili. En känslodåre säger "Jag hatar dom jävla sexbrottslingarna".
Man svarar att en pedofil inte är en sexbrottsling förrän den utövat sina pedofila begär.
Känslo-suckerns slutsats blir att man accepterar pedofili, tycker att pedofili är ok, nästan bra (ibland främjar man till och med pedofili, beroende på hur mycket känslomänniskan lyckas hetsa upp sig innan man gett dom det mentala fingret och slutat lyssna) och man är en sjuk person.

Ungefär så.

Eller om man säger "Fan va synd det är med kriget i Gaza" och någon svarar "Ja jävla Israeler". Jag vill påstå att det är synd om israeliska barn också. Det är varje normal funtad människas åsikt att det INTE är Israel som har rätt i konflikten, men inte fan tycker jag om att folk dör för det.

Folk tappar fan all vett och sans när de låter känslorna få övertaget. Vad hände med saklighet och objektivitet? Va?!!? Man blir ju förbannad! (överreaktion deluxe)

Jag minns inte poängen i det här, som vanligt, förutom att många inte tänker längre än näsan räcker, kanske även kortare än så.

Ehh...

Kul att min gamla blogg fick en falsk tvilling ungefär direkt efter att jag lagt den på is. Så innovativa och självständiga folk kan vara ibland...

suck...

Eller så vill alla bara vara som mig.

Election time bitches

Ok, imorgon är det dags för rasfixerade uberstaten USA att bestämma sig för hur resten av världen och de själva ska ha det de kommande fyra åren.

Amerikansk politik är ungefär 40% hudfärgsfixering, 40% gudstjänst och resten smutskastning. Släng in lite musse-fobi och ett desperat befästande av könsroller, join-the-navy-romantik och en total oförmåga att think outside the states, total blindhet för egna brister och ett enormt behov av att bräka ur sig konstiga patriotiska stolthetsfraser så har man ju hela kakan klar. Shake and bake som man säger, lite sådär.

Varför är jag ens intresserad av om Obama vinner eller inte? För att jag hellre ser att "demokraterna" vinner valet såklart. Jag föredrar det dass som stinker minst helt enkelt. Vi pratar ändå om ett av världens absolut mäktigaste länder på många många fronter. Det påverkar mig i stor utsträckning, och alla andra också för den delen. Helst vill man ju ta det så långt att om USA ändå ska vara en superstat med megainflytande över hela världen borde vi alla få rösta. På de TVÅ partierna som finns. Så in i baljan demokratiskt det skulle kännas... not.

Men ändå.