Ligga hit och ligga dit

Nu har jag tänkt en aning på det här med parförhållanden igen. Jag vet att jag kommer få äta upp det här inlägget av många många vänner eftersom jag allt som oftast i ett en-öl-för-mycket-jag-säger-allt-jag-tänker-högt-tillstånd varit den personen som propagerat mot hela den här monogama normen. Men jag kan ta det.



Härom dagen diskuterade jag med en nära kompis om en kille hon hade på kroken. Hon kunde dock inte bestämma sig om hon skulle kroka av, rensa och tillaga eller om hon skulle kasta tillbaka honom i ån igen. Självklart låg det välkända "äta kakan och ha den kvar"-talesättet i luften som regn på midsommarafton men jag måste påpeka att vi pratar om en seriös brud här, inga svinerier. Jag kommer till det.

Hon var nämligen så otroligt skraj för att såra den här killen att hon betedde sig närmast som om hon var uppe i en existensiell kris, vilket hon antagligen kände det som att hon var. Jag klandrar henne inte. Hon sa hur som helst, kanske med en liten släng av desperation att "det kanske kan växa fram". NEJ. Det kan det inte. Inte EFTER att relationen är igång iallafall. Det var första reflektionen som ledde till den andra reflektionen...

Vissa vänskapsrelationer utvecklas ju som bekant till lovestorys. Jag ser dock inget passionerat med att gå från att vara bästa polare med någon och prata sexbravader och diverse annat, bland annat visa alla sina mörka sidor och tankar helt obegränsat (typ: "jag har legat med en snubbe i min pojkväns säng för det kändes som en skitkul grej och jag skulle göra om det närhelst jag fick chansen" eller "jag tänker på grisar och Leif Loket Olsson när onanerar") , till att helt plötsligt hålla handen och bedriva sängbrottning med varandra.

Å andra sidan visar diverse lösa men relativt många undersökningar att partners som ser varandra som bästa vänner när de inlett relationseländet faktiskt håller längre. Soulmatesyndromet alltså. Kanske är det därför vissa dras till sina nära polare efter mycket om och men, eftersom den grunden andra par bygger upp redan finns? Kanske för att man fegat ur för de flesta känns som att de är svin, risken är liksom överhängande. Vilket leder till en tredje reflektion...

Den här eviga grunden det pratas om är så viktig. Den ÄR viktig. Den är grejen. Och när vi nu pratar monogami så handlar det såklart i mångt och mycket om sexuell selektivitet till max. Man kommer faktiskt helt oundvikligt in på ämnet otrohet. Det är lite A och O när det kommer till monogami öht, för annars upprätthålls ju inte tvåsamheten alls och förhållandet blir ju faktiskt som vilken "jag är kk med min bästis"-relation som helst. Alltså en ganska "vanlig" relation utan mer innebörd än att man är fett bra polare som ligger. Dock så ska tydligen de paren som ser sig som bästisar vara de paren som är minst otrogna mot varandra. Det är antagligen en fråga om respekt. Och det är klurigt, tycker jag.

Om man ser otrohet för vad det faktiskt är- en lögn man utsätter en annan människa för så att den blir förd bakom ljuset och inte får möjlighet till full insikt i sitt eget liv: lite som att lura någon att rött heter rosa och rosa blått... så är det ju jävligt hemskt. Observera nu, gott folk att för att det här resonemanget ens ska hålla från början utgår vi ifrån att paret lovat varandra trohet, eller att det faktiskt är underförstått (det är ju oftast underförstått, eftersom det är den monogama norm vi har i den här kulturen, och sedan lovas det för att försäkra varandra om villkorslös kärlek till sin respektive, etc.). Bortsett från att det är hemskt (det är ju sjukt att ljuga på något sätt för den man påstår att man vill leva sitt liv med) så är det ju faktiskt ÄNNU konstigare att folk så ofta säger att de inte ska vara otrogna. Varför måste det poängteras om det är så självklart? Varför säger folk så ofta (inklusive jag själv, är jag först att erkänna) att "jag är faktiskt inte ens otrogen liksom"?

OM monogamin är så jävla självklar, varför finns otrohet ens på tapeten? Om man är så in i märgen safe på att man hittat sin soulmate, sin mr Big, mrs Big, sin whatever... VARFÖR måste man ens poängtera att man inte ska knulla med nån annan? Borde inte det ligga totalt utanför ens synfält om man nu är så nöjd med hela tvåsamhets-ståhejet? Borde man egentligen inte säga "otrohet? vad är det? jag VILL inte ligga med nån annan för alla pengar i världen det finns inte i min världsbild" ?

Annars faller ju resonemanget platt igen. Om man måste "hålla sig" eller "avstå" något, så är det ju inte äkta. Då är det ju något man faktiskt gör en ansträngning för att inte göra, alltså kan man likväl gå och ligga med någon annan, för vad spelar det för roll om det händer psykiskt eller fysiskt? Det är ju fortfarande inte det som är principen. Principen är ju att om man aktivt måste avstå något så är det inte självklart att man avstår det, det är en slags uppoffring. Då är ju monogamin falsk. Fy fan nu är klockan för mycket för att jag ska orka resonera vidare så jag vet inte om jag nått en slutsats. Antagligen inte.