Long time no see

MEN.

Jag har jobbat och varit på massa kalas och så blir det ju som det blir.



På tal om jobb. På tal om jobb och hundägare. Fy fan vilket jävla pack det är alltså.

I en port jag jobbar bor det en tant, en lite skruttig skrumpen benskör åldring med en helt sinnesrubbad accessoar. Tanta har en kamphund! Typ.

Ok, jag gillar inte hundar sådär jättemycket, nästan inte alls. Dom är dumma, ibland blir dom arga och bits, ibland torrknullar dom ens ben, ibland skiter de mitt på gatan, ibland skäller de så man blir hörselskadad och ingen fattar varför (antagligen inte fanskapet självt heller).

Hunden når iaf gumman över midjan, den är sjövild, arg och hatar mig. Kanske känner den mitt överdimensionella förakt välla ut ur hissen när vi möts, eller så jävlas den med mig för den fattar att jag får dödsskräck när den tonar upp sig. Hunden alltså inte tanten.

En dag, under en än så länge finfin arbetsdag möter jag tanten med den kopplade men ändå orörelsehindrade vålnaden i denna mardrömsport, TROTS att jag väntat länge utanför när jag såg att hon var påväg in. Jag tänkte att hon skulle hinna gå hem med monstret och låsa sin jävla säkerhetsdörr rejält. ICKE. Hon chillade i sin jävla port med lillsatan hungrandes efter att bita av min halspulsåder i ett nafs. Hon skulle inte kunna hindra den. Hon har NOLL koll på den här jäveln. Dessutom säger hon "Är du rädd för hundar?"

Jag svarar artigt nej, för rädd är jag inte, bara försedd med normal självbevarelsedrift, en hund är en hund men det här är satans verk. Då kommer det. Hundägarens klassiska vidriga kommentar "hon är väääärldens snällaste!".
Ja, det kanske hon är, nu, tills hon biter ihjäl ett barn eller hugger av min högerhand.
Jag ler lite snällt, antagligen nervöst och så säger den skruttiga lilla envisa kvinnan "Om du är rädd så titta inte på henne då, så ser du henne inte, då kanske hon inte tittar på dig heller."

HAHA?!!?

Jag dör, allvarligt. Jag undrar om tanten skulle titta åt ett annat håll om någon kom springande mot henne med en kniv. För det är exakt så det känns när hundfan vistas mer än tio meter nära mig. Jag har tänkt onda tankar, smidit onda planer med kollegor och så vidare, för att röja den här hunden ur vägen. Det skulle jag självklart aldrig göra på riktigt, men om jag sällat mig till den allt för stora skalan människor som agerar utefter sina känslor så har jag en hel del alternativ att välja på.

På tal om det så är min nya "grupp att förakta" just människor som agerar, reagerar och diskuterar utifrån sina känslor och inte sitt förnuft. Värst är folk som utgår från sina känslor men lyckas klä in det i moral. Moral är också abstrakt, alltså är det fullständigt omöjligt att kommunicera med en sådan person. Nu ska jag ta ett obehagligt exempel här, men den klassiska frustrationen uppkommer i situationer som liknar den här:

Man pratar om pedofili. En känslodåre säger "Jag hatar dom jävla sexbrottslingarna".
Man svarar att en pedofil inte är en sexbrottsling förrän den utövat sina pedofila begär.
Känslo-suckerns slutsats blir att man accepterar pedofili, tycker att pedofili är ok, nästan bra (ibland främjar man till och med pedofili, beroende på hur mycket känslomänniskan lyckas hetsa upp sig innan man gett dom det mentala fingret och slutat lyssna) och man är en sjuk person.

Ungefär så.

Eller om man säger "Fan va synd det är med kriget i Gaza" och någon svarar "Ja jävla Israeler". Jag vill påstå att det är synd om israeliska barn också. Det är varje normal funtad människas åsikt att det INTE är Israel som har rätt i konflikten, men inte fan tycker jag om att folk dör för det.

Folk tappar fan all vett och sans när de låter känslorna få övertaget. Vad hände med saklighet och objektivitet? Va?!!? Man blir ju förbannad! (överreaktion deluxe)

Jag minns inte poängen i det här, som vanligt, förutom att många inte tänker längre än näsan räcker, kanske även kortare än så.