Ångestfri söndag

Idag är en bra dag. Förutom att jag ska sova ensam är den här dagen extremt nice. Nu kommer det sticka i ögonen på många här, så ni som inte känner mig särskilt bra borde egentligen sluta läsa, så slipper ni skaffa nån åsikt om mig som ni inte har belägg för. Ni som inte känner mig alls kan fortsätta och inte reflektera alltför mycket. Ni som känner mig bra och inte vill veta för mycket(mer än ni vet) kan stänga rutan och läsa Aftonbladets "nyheter" istället.

Egentligen började den bra dagen igår, trots att jag var så in i helvette bakis att jag tror jag fick en liten smygtitt in på hur det känns dagen efter en fest när man är typ trettiofem. Jag mådde verkligen SKIT. Mitt huvud var som en deformerad basketboll och min mage ville ut och se världen genom min mun.

Tur att mr. J inte var sen på att smida tjockisplaner med mig, det var vad som skulle rädda dagen. Vi drog till Mc'donalds, beställde varsin Chili McFeast Deluxe-meny plus med extra cheeseburgare, stor chokladmilkshake, stor cola, två påsar mozzarellasticks och dipsåser. Sedan köpte vi två påsar chips och dip. Och saft. Sedan åt vi och sov omvartannat och sedan var det idag.

Idag har det funkat ungefär likadant. Vi sover, vaknar, märker att det finns dip kvar och vill inte slösa på den så vi går och köper mer chips, lyckas äta spaghetti med tomatsås och se en film (Eastern promises, bra med tradig). Det är ungefär här (efter diverse X-rated) som dagen utvecklas till något extra intressant.

Efter att vi duschat bort helgens synder, som antagligen redan förpassat oss till Helvetet i evigheters evighet så sätter sig mr. J på toa, här pratar vi le grande finale av bakishelgen, och jag tar mitt kaffe, sätter mig på golvet snett mittemot och kladdar med min älskade nivea bodylotion på mina torra smalben och så har vi en normal konversation. Så normal den kan bli när ena parten i samtalet sitter och bakisskiter och andra parten sitter brevid och dricker kaffe.

Vi kom iallafall fram till att man aldrig skiter utan att pissa, men det går såklart att göra tvärt om. En annan sjuk grej är att trots att jag är täppt i näsan och egentligen tappat luktsinnet totalt sen jag var sjuk så förstog jag att det här var en miljö som skulle funka som förhörsmetod för att få folk att snacka på Guantanamo.

Men det var lungt.

För det var love med stort L.