Det är inte...

... lätt att vara narcissist samtidigt som det enda man vill är att någon annan ska älska en mer än vad man själv gör.

Och det är jobbigare att känna sig förbisedd av någon man redan har, än att känna sig förbisedd av någon man vill ha. Eftersom man inte kan sakna något man aldrig haft lika mycket som man kan sakna något man haft och velat behålla.

Frågan som kvarstår då är ju: Har man verkligen den personen man känner sig förbisedd av? Om man nu känner sig förbisedd?

Vad betyder att ha en person?

Fikade hos Vitina idag. När jag skulle gå garvade hon som fan och sa "du ser ut som den där gamla galningen i håret!!!"
Varav jag tänker en snutt och slutligen "vaddå, Fritzel?"
"Haha neeeej den andra med håret!"
Och pga vår näst intill telepatiska förmåga svarade jag snabbt "Einstein? Menar du einstein?"
"JA! Han den galna!"

Haha... tack?

Dagens samtalsämne: Rocksystrar eller Desperate Housewifes? Alltså inte om man helst ser filmen eller serien, utan vilket liv man ska ta. Måste man bestämma det?

Det sjuka är att man gått och blivit romantisk på senare tid och antagligen skulle uppskatta den där eviga kärleken det tjatats om i tusen och åter tusen år.

Dagens samtalsämne två: Hur tillgänglig orkar man göra sig om man upplever att man inte har samma gensvar? Ska man skita i hela bygget och köra sitt race fast med en annan människa very involverad i sitt liv eller anpassar man sig smidigt till situationen och fattar att man har ett förhållande och inte är ensam om sin tid längre? Vilket givetvis inte behöver vara negativt. Om båda är med på det vill säga. Vilket inte verkar vara praxis...

Svammel.